Tal i Minnesparken i Ryvangen 4 maj 2014
Vid Stadsgraven mellan Christianshavn och Amager reste motståndsrörelsen ett monument över 76 män och kvinnor från Amager som gav sina liv i kampen mot den tyska ockupationsmakten under Andra världskriget. På monumentet har en text av diktaren Otto Gelsted ristats in:
DU VANDRER DER STANDSER PÅ DENNE PLET,
SKAL MINDES DEM,
DER GAV DERES LIV FOR FRIHED OG RET
OG VORT FÆLLESHJEM,
OG NÅR DU ATTER MED TRAVLHED GÅR
TIL DIN DAGLIGE DONT,
SKAL DU HUSKE PÅ,
AT DU STADIG STÅR I EN FRIHEDSFRONT
(Du vandrare som stannar på denna plats ska minnas dem
som gav sina liv för frihet och rätt och vårt gemensamma hem
Och när du åter med brådska till din dagliga uppgift går,
ska du minnas att du fortfarande i frihetsfronten står) [reds översättning]
Otto Gelsted var kommunist och det kanske verkar underligt att han talade om vårt gemensamma hem.
Men det fanns en tid då danskarna nästan oavsett politisk uppfattning hade en visshet om att vi har något gemensamt – något som är värt att beskydda och bevara.
Det var så viktigt att tusentals var villiga att riskera sina liv för att försvara den omistliga gåva som Danmark är, och den frihet utan vilken ingenting är något värt.
I dag är det nästan ingen som talar om Danmark som vårt gemensamma hem – och ännu färre som kan föreställa sig att vi står i en frihetsfront.
Och det är besynnerligt, för frihetens fiender – det ogräs som har blåst över staketet och skaffat sig starka allierade bland de härskande eliterna i vårt land – saknar inte beslutsamhet. De vet vad de vill – nämligen ersätta våra människoskapade lagar och den demokratiska och liberala ordning som vuxit fram under en tusenårig historia, med en oföränderlig lag som de påstår har skapats en av gud och därför inte kan ändras.
Det är en gud som hävdar att hela världen tillhör honom, och att det är varje rättroendes plikt att föra heligt krig tills det inte finns en enda människa kvar som inte böjer sig för hans tyranni.
Denne guds profet har skapat en ideologi som dragit sina blodiga spår genom 1400 års historia, och som får nazismen och kommunismen att likna krusningar på historiens yta.
För några årtionden sedan vann denna ideologi – och därmed också det erövringsprojekt som den innebär – fotfäste i vårt land. Där kommer den naturligtvis att få exakt samma konsekvenser som den har fått på vartenda ställe där den brett ut sig.
Det finns ingen anledning att lista alla dessa konsekvenser, för var och en som har ögon i skallen kan se dem eller läsa om dem.
Ändå får vi veta att denna erövringsideologi är en berikning, och en berikning kan man som bekant inte få nog av. Därför ser våra politiska och andliga makthavare till att islams inflytande växer för varje dag, och de tävlar med varandra för att tillmötesgå vartenda krav som islams makthavare ställer. Samtidigt beskyller de alla som inte rättar in sig i ledet, för att vara rasister och fascister.
Varför vänder inte vi – alla vanliga människor – ryggen till de partier, politiker, kulturpersonligheter, journalister och präster som arbetar för landets undergång?
Vi står ju för tillfället inte i samma situation som våra kamrater gjorde under motståndskampen. Vi kan fortfarande uttrycka vår åsikt. Vi kan låta bli att rösta på partier som öppnar dörren för ondskan och därmed utlämnar sina landsmän till främmande förtryckare. Vi kan sluta köpa tidningar som fyller oss med lögner och propaganda. Och om vår präst står och missionerar för en ideologi som han i sitt prästlöfte lovat att bekämpa, kan vi gå till en annan kyrka. Vi kan vägra att ge pengar till uppförandet av våra fienders kaserner och propagandacentraler.
Några av oss kommer att dö för att vi vägrar underkasta oss. Det kan inte vara på något annat sätt. Vi måste vara realister. Och om vi är realister erkänner vi att vi ska dö, oavsett hur vi väljer att leva våra liv. Och vi inser att om vi tiger när vi står ansikte mot ansikte med den värsta ondska människan någonsin tänkt ut, så är vi ändå döda.
Det kräver ett visst mod att stå upp mot landets fiender och dess danska medlöpare. Men då ska vi tänka på hur mycket större mod det kommer att krävas om 10 eller 20 år, när fienden har blivit ännu större och mer välförankrad. Och tänk på vilket mod vi kräver av våra barn den dag de står med ryggen mot väggen och ska välja mellan frihet och underkastelse.
Om vi inte gör något nu när vi fortfarande har möjligheten att försvara våra frihetsrättigheter och grundlagsfästa ordning med fredliga och demokratiska medel, vad kommer våra efterkommande då att tänka om oss?
Det kommer i alla fall inte att resas några monument till vår ära. Det kommer att resas skampålar: Här visar de usla resterna av en generation som svek i kampen mot ondskan. Förbannat vare deras minne!
Just nu ser vi inte många tecken på att den nödvändiga insikten har kommit, och om den har det är det ännu färre tecken på att majoriteten är beredda att ta konsekvenserna av denna insikt.
Man tror att man kan tämja odjuret genom att tala vackert om det. Man tror att man kan rädda sitt eget skinn genom att böja nacken och sjunga med i lovsången om mångkulturens välsignelser och nödvändigheten av att visa respekt för odjuret. Och lämna ut sina landsmän till förföljelse.
Det kan man förstås också göra under en tid – ända till den dag då det smärtsamt står klart för var och en att björnen är skjuten och skinnet sålt. Och att vi aldrig får vårt land eller vår frihet tillbaka. Se bara på vad som hänt på vartenda ställe där profetens ideologi fått makten. Och ställ den uppenbara frågan: Vad får oss att tro att det ska bli annorlunda här?
Den onda ideologins förespråkare och förkämpar tvivlar inte en sekund på att de handlar enligt Allahs vilja, och att de i paradiset får sin belöning för förtrycket av oss. De skrattar bakom sina långa skägg över danskarnas dumhet och fega försök att behaga de långskäggiga, som naturligtvis är glada för att danskarna därmed gör deras maktövertagande mycket lättare.
Situationen kan bäst liknas vid den som W.B. Yeats beskrev i en berömd dikt från 1919 – strax efter Första världskriget.
”De bästa saknar all övertygelse, medan de värsta
Är fulla utav en passionerad intensitet.”
Profetens förkämpar saknar varken passion eller övertygelse. Men hur är det med oss andra? Är vi inte övertygade om att det finns något som är värt att kämpa för, oavsett vilka konsekvenser det kan få för oss själva?
Det är den frågan var och en av oss måste ställa sig.
Vi står här, omgivna av minnen av dem som var besjälade av en övertygelse stark nog att få dem att våga sina liv i kampen för Danmarks frihet.
Får jag be församlingen att hålla en tyst minut – för dem och för oss själva.