”Det här är maktens syn på hur samhället fungerar nu, sade en svensk kollega efter att vi båda sett Maud Olofssons framträdande i Aktuellt häromdagen. Att det går bra att ljuga, eller att vägra svara på frågor. Att låtsas som om det är vi som inte förstår hur vårt eget statsskick fungerar. Att svenska folket accepterar en sådan behandling hur som helst utan att protestera. Har svenska politiker alltid varit så här chockerande arroganta? Så … dåliga?”
Nordberg fortsätter sedan på samma tema:
”Låt mig antyda hur det går till i resten av världen: Den som har makt och är ytterst ansvarig för något har en skyldighet att hålla sig informerad om allt från priset på blåbär till eventuella miljardaffärer. Liksom jag har en skyldighet att gå upp ur sängen på morgonen. För annars får jag sparken. Ja, det händer faktiskt i resten av världen att den som gör ett dåligt jobb, eller ljuger för mycket, till slut förlorar jobbet. Det händer även om det förstås är hemskt obehagligt att något är någons fel. Och att någon får ta konsekvenserna.”
Och serverar oss en glasklar beskrivning av våra pk-politiker:
”De verkar snart alla arbeta efter samma handbok, och dela samma obegripligt värdelösa pr-konsult. Så ängsliga, så mediestyrda, och så alltigenom oinspirerade, och med en missuppfattning om att skylla-ifrån-sig-spinn alltid är bättre än normal uppriktighet”.
Med dessa ord fångar hon sedan in dem avklädda och i ett nötskal:
”För en svensk politiker ska inte tycka något. Inte vilja något. Säga så lite som möjligt. Inte stöta sig med någon. Aldrig ta ansvar för något. Inte stå för något. Inte vara någon. Inte heta något. Är livrädd för att stöta sig med partiet eller att en journalist ringer, så att de kan få chansen att tycka något.
Kanske är Fredrik Reinfeldt det mest framgångsrika exemplet på en iskall förvaltare med endast ett ansiktsuttryck. Som i värsta fall bara maniskt kan upprepa: ”Jag fick ingen information.” Likt en kränkt busspassagerare en februarimorgon i snöstorm.”