Du klarar tillslut inte att sköta dig själv. Du måste ta hjälp från människor du inte känner. Kanske tänker du inte riktigt klart, minns dåligt eller till och med hallucinerar. Du upptäcker att tarmar och blåsa töms okontrollerat. Du blir tvungen att låta andras händer tvätta dig, klä dig, mata dig, natta dig, byta på dig.
Detta kommer att drabba de flesta av oss, det utgör en ganska stor del av våra liv, ungefär en femtedel. Hur vill vi leva det livet? Det beror på politiken, hur det styrs och bestäms framöver och hur du vill ha det.
”Häll upp ett glas vin åt mig, ett stort. Utan vin och Sobril går det inte”, sa mannen häromnatten som skitit på sig i sin fina lägenhet. ”Det är ett rent helvete att bli gammal, vänta bara får ni se.”
Och en annan: ”Nej, inga jävla hjälpmedel, det bara förlänger lidandet. Jag vill bara dö. Jag känner av hjärtat ibland, men det blir aldrig något av det. Det är fan vilken tid det tar. Äldreboende? Du skojar. Det finns ju inga platser. Jag har försökt sen frugan dog 2007.”
Och så lilla gumman som naken sitter i sängen med en sax i händerna. Sängkläderna ligger på golvet och madrassen är nedkissad. Hon vet inte vilken årstid det är eller vad hon heter, men hemma ska hon bo fem trappor upp utan hiss.
Saxen, vad ska hon göra med den? Det kan hon förstås inte svara på. Hon ställer inga krav. Men hon stirrar på oss med rädda ögon varje natt.
Sex välfungerande boenden har stängt bara i vår stadsdel de sista åren. ”Det finns ingen i kö längre”, sa de ansvariga. ”De gamla i vår stadsdel har minskat drastiskt.”
Men vi kan fylla en avdelning per natt om ni vill. Med folk som är ensamma, som inte kan vända sig själva i sina sängar och som inte vill bo hemma längre.
”Nä, de finns inte”, svarade de.
Så vi kör runt 20 mil bara i vår lilla stadsdel varje natt för att bistå alla dessa som mer eller mindre mot sin vilja bor kvar hemma. Är det miljötänk, humant eller ens kostnadsekonomiskt?
Det är kanske lönsamt så länge man lyckas gömma så många som möjligt bakom egna lägenhetsdörrar och låtsas att de har det bra där. Men de har behov. De behöver komma ut ibland, bäras ner för trapporna för att träffa en doktor, få sjukgymnastik eller social samvaro.
De behöver sjukhussängar, trapphissar, fotvård, avancerad sjukvård, massor med personal och vak i livets slutskede. Då kostar det, även om man bor hemma.
Självklart ska allt detta finnas för dem som verkligen väljer att bo kvar, men alla vill inte det. Någonstans på denna sista snåriga stig vill nästan ingen det.
Varför ska en 95-åring ifrågasättas om han säger att han inte vill bo kvar hemma längre? Varför ska det utredas i veckor av en dyr myndighetsperson? Alla vill ju klara sig själva så länge det går och när det inte längre går avgör väl den berörda eller möjligen dennes anhöriga?
Men så länge man nu ändå väljer att bo kvar, varför måste det stressas när man ska kläs av och duschas, ätas och vårdas? Varför får saker inte ta tid, så den äldre blir delaktig och får uppleva en smula livskvalitet?
Jo, det beror på att kostnaden för vikarier inte finns med i den budget varje hemtjänstchef får. Hemtjänstchefen får alltså en budget hon vet på förhand kommer att spricka. Men hon gör så gott hon kan och tar därför inte in vikarier när personalen är sjuk.
Det är då personalen sägs gå på knäna. Det är då man tvingas utföra endast det allra viktigaste hos vårdtagarna för att få det att gå ihop. Vilket förstås leder till att de gamla inte får den hjälp de blivit beviljade, och den ännu friska personalen stressar så de också blir sjuka.
Visst måste vi kunna ordna det här på ett bättre, värdigare och mer livsbejakande sätt? Eller ska vi nöja oss med rödtjut och Sobril? Ett land med en av världens starkaste ekonomier. Skäms vi inte? Det handlar trots allt om en femtedel av våra liv.
Kristina Westerlund
undersköterska Majorna-Linné
Källa: GP