Min andra invänding mot Pride-fenomenet är att det så tydligt manifesterar sammanblandningen mellan offentligt och privat. Jag tror faktiskt att många homo- och bisexuella med mig är rätt trötta på att förknippas med begivenheten (och, inte minst, med den numera identitetspolitiskt extrema organisationen RFSL). Genom den mediala dramaturgin och det officiella Sveriges omfamning av Pride blir hela gruppen sårbar för kritik som riktas mot festivalens översexualisering av det offentliga rummet.Missförstå mig inte. Jag är livsstilsliberal ut i fingerspetsarna. Just för att kunna värna sann livsstilsliberalism från offentlig inblandning är det helt avgörande att upprätthålla en skillnad mellan hur man beter sig i offentligheten och i det privata. I detta avseende är Pride problematiskt. Om jag får generalisera en aning, finns det någonting hysteriskt och pubertalt i att vända ut och in på nattklubbsmiljöer och dra allt på släp genom staden en lördagseftermiddag tillsammans med Kriminalvården, Svenska kyrkan och statsministern. Sak samma gäller den nästan helt fullgångna sexualiseringen av valda delar av festivalområdet. Det handlar inte längre om att komma ut i offentligheten som homo, bi eller trans, utan om att visa att man vågar vara lite kinky eller en smula crazy på stan eller på utställningsområdet. Och det är faktiskt inte samma sak.
Arrangemanget i sin nuvarnade tappning har blivit ett möte mellan konsensuskultur och utåtriktad sexualisering. I det avseendet ligger det helt rätt i tiden, vilket inte är menat som komplimang.
Läs hela här: ilansade.com